föraktet 
från sina höga hästar ser det ner på mig
föraktet åldras aldrig
det är svalt och det vet alltid bäst

självkänsla tänker jag
är det helt enkelt konsten att se ner på andra
förgöra dem med avmätt precision
för att stå över osårbar och stolt?

eller är värnet emot nedgörande förakt
en liten lykta inombords
som signalerar hopp trots allt
ett litet kärleksljus i nederlagets stund?