Återigen följer samma mönster
och jag är så fruktansvärt less på att vara ledsen.
Jag orkar inte, för femhundraelfte gången i rad, ta ett djupt andetag och säga till mig själv att det kommer ordna sig. Den här gången också. Det kommer bli bra.

Hur många gånger har jag inte gått på Stockholms gator och bestämt mig för att inte gråta, men lik förbannat känt tårarna trycka där långt bak i gommen och veta att när de väl når ögonen så är det för sent att skärpa sig.

Då blir jag arg. Över så mycket samtidigt.
Att du lät mig bli kär i dig.
Att jag tillät mig själv att falla handlöst.
Att jag gråter över det.

Jag är värd mer än att gråta på Västerbron.

Men du var öppen och ärlig redan från start. Sa direkt att du inte var redo för en relation men att det var fint att hänga med mig. Och det gjorde du gärna, men nu visste jag premisserna.

Och vad gjorde det att du inte ville ha en relation med mig, tänkte jag, när allt var så förbannat härligt och friktionsfritt. Då önskade jag mig inget annat. Ledsen, det kan jag vara sen. Problemet är bara att jag inte trodde att "sen" skulle komma. Men det gjorde det.

Jag minns inte vad jag nyligen såg på nyheterna men jag minns exakt var jag var alla de gånger telefonen vibrerade till i fickan och jag fick ett sms som bevis på att du tänkt på mig. Om så bara för en minut kl 19.29, men ändå.

Jag svarade, la ner telefonen i fickan igen och höll handen om den. Väntade på vibrationen igen. Och blev så glad när den kom. Ibland två i rad. Kanske tre.

Att vänta på tunnelbanan som skulle ta mig från ändstation till ändstation gjorde ingenting. För du fanns där i slutet och jag hade kunnat åka hur många timmar som helst. Bara för att få ligga i din säng och prata med dig. Bli omhållen.

Bli. Omhållen. Det är så förbannat jävla fint att bli det.

Telefonen glömde jag bort fullständigt. Fem missade samtal från mamma, fjorton sms i diverse gruppchatter och en kusin som undrade varför jag inte varit online på 14 timmar. För att jag inte hade behövt. För att jag inte behövde sociala medier till något annat än att prata med dig och nu låg du bredvid mig så allt var lugnt.

Det fortsatte sådär, några månader. Tills vi sågs en dag och allt var annorlunda.
Först sa du bara att du träffade en annan person, parallellt med mig. Och det var väl egentligen vad jag hade väntat på, eftersom du varit så tydlig med att säga att du inte ville ha en fast relation. Men jävlar vad ont det gjorde. Ändå.

Jag tänkte, återigen, att ledsen är något jag kan vara senare. Det kändes ganska friktionsfritt fortfarande. Tills du försvann lite då och då. Och den enda rimliga slutsatsen var att du var med henne. Helvetes jävla skit.

Jag gick sönder. Och något som är trasigt tar sig inte vidare. Så jag var kvar, hoppades väl antagligen på det bästa. Men jag hade glömt vad som var det bästa för mig, egentligen.

Till slut kom dagen då du valde henne framför mig. Du kunde inte formulera det själv så jag gjorde det åt dig. Och det var så uppenbart att du inte var redo att låta mig gå, fast du precis slängt en anledning rakt i ansiktet på mig.

Mitt i det här, när du med nedsänkt blick mumlar något om att du och hon "nog är ett par ändå", så brister det fullständigt för mig. Du får höra om alla andra som har gjort exakt samma sak mot mig och jag berättar hur mycket det tär. Hur mycket som går sönder, varenda jävla gång. Alla säger att de inte är redo för en relation med mig, men några månader senare är de det med någon annan.
Då tittar du upp och säger:

"Jag vill bara att du ska förstå att du är ett kap. Du är fantastisk."

Och det finns ingenting i hela världen
som sårar så mycket som den meningen.

Säg inte att jag är fantastisk när ni bara lämnar mig ändå.