Känner ni till dimman som trycker över pannbenet?
Vad vet ni om kärlek olycka eller renhet?
Jag vet ingenting om någonting sådant
Du och din identitet slet mina ögon i tusen bitar
Själen svider och jag överdriver alltid min energi
Jag har en vision över hur de ska bli men det gör ont nu
Orden brukar rinna men nu verkar de försvinna och jag bröt ihop på ett golv
De fem vise männen vakade över mig och regissören sjöng ett mantra i moll
Jag erkänner jag tappade kontroll men just då spelade det ingen roll
Jag grät och jag skrek att se inåt är fan ingen lek
Det gjorde ingenting att ni såg på när mina celler inte orkade mer
När mitt hjärta brast i all hast och din hand jag höll fast
Obesvarad kärlek till tusen pundare hur överlever en olyckan i principen att leva sundare
Vi talade ett varv var innan vi avrundade
Avundas alla er som ser mig som den jag är allt jag kan se är kaos och misär
Visserligen har jag vetskapen om att jag är extraordinär
I min ficka, och jag går på toaletten när jag svalt tabletten
Upptäcker den förskräckliga silhuetten som skulle föreställa mig
Men vänta nu är det verkligen jag, plötsligt blev jag fylld av obehag
Du är svag precis som jag
Återigen bröt jag min lag, igår, i förrgår, imorgon och idag
Vem är jag vem är jag vem är du och vem är jag snälla skrik ditt svar
Snart orkar jag inte längre kvar och tankar om att avboka livet uppstår såklart
Ska jag ta mitt liv, kanske snart
Jag är så trött på allt prat allt tjat och snart kommer snart
Alabama och kaliber, hör mig jag lider
Du säger att jag kommer vinna tusen strider men vad händer om hoppet utebliver
Kommer ni klappa mig och älska mig när kniven skurit av halspulsådern
Är jag ett idiotiskt exemplar eller kommer disciplin och karaktär i takt med åldern?
Jag minns när jag rökte min första cigarett och spydde dramatiskt på fritidsgården
Jag minns klart och tydligt när vi rökte joint och sprang från kyrkogården
Åren, åren, såren, tåren, tågen.
Jag tycker om tåg och jag uppskattar den absoluta hastigheten som skulle krossa mig isär
Jag är osäker på om jag ens känner såhär
Jag tänker på att hoppa framför tåg för det känns som att jag alltid kommer vara låg
Förmår inte att återberätta allt jag såg i Capri för någonting i mig stannade där
Klumpen i bröstet som växer större när jag uppmärksammar den
Vad ska jag göra jag kan inte gå tillbaka igen
Jag gråter och förlåter ingen alls, jag borde ha mer balans
Tårarna är alltid två millimeter från att rinna
Jag och min kniv är alltid två millimeter från att försvinna