- Kra, kra,...skynda, skynda, nu måste vi iväg genast.
Skatan pekade med ena vingen mot den luggslitna
mattan. Den hade remmar fastspända i tyget, de var
i sin tur fast hakade i skatans ryggselar.
Anders tvekade osäkert...håller den där för mig.

- Kra, kra, åka nu vi ska.

Roffe gick fram, tog tag i Anders och lyfte upp honom
på mattan.

- Ja, ja den håller allt för dig....spänn fast säkerhets-
bältet, å raska på.
Anders knäppte på bältet. Skatan började genast flaxa
med vingarna. Med ett ryck lyfte de från marken.
Anders tittade ner mot Roffe, han vinkade adjö till
honom.

- Vi ses kanske igen, hojtade Roffe tillbaka.

Nu började en ryckig å skumpig färd på den gamla
slitna mattan. Anders hostade till då och då, när det
yrde upp damm å hårtussar från den. Skatan flämtade
och pustade av ansträngning, men färden gick vidare.
Mattan kunde inte helt och fullt flyga av sig själv....den
behövde därför en del draghjälp av skatan. Den
skumpande färden fick Anders att längta hem till
tryggheten i den varma gosiga sängen. Efter ett tag
började han känna igen sig. Skattkammardalens
kringgärdande murar med porten som var ingången
till den, började skönjas. Skatan flög målmedvetet
vidare en bit bortanför muren. Han landade sedan
knyckigt, ryckigt, och flåsande på marken. Framför
dem stod nu garderoben Anders hade flugit hit med.
Oj, ska jag åka tillbaka hem igen...i den, tänkte han.
Det knäppte i säkerhetsbältet, när han tog av sig det
och reste sig upp. Han började gå mot garderoben.

- Kra, stopp...kra stopp...du ska ha den här också,
kraxade skatan efter honom. Han tog av sig cylinder-
hatten och stoppade ner ena vingen i den, upp kom
en speldosa.

- Se så....hitåt.... ta den här med dig hem. det är en
magisk speldosa som har kontakt mellan våra världar.
Du får bara använda den när det blinkar ett grönt sken
från den. Kvisthålet mellan våra världar är öppet då.
Signalen och kontakten är bara möjlig vid dessa till-
fällen. Du får förvara den på ett säkert ställe. Du måste
snurra på veven när du svarar på våra meddelanden.
Det är bara vi som kan starta den när det behövs.
Om du absolut måste ha kontakt med oss...i ett nöd-
läge, ska du veva baklänges tills ett rött sken uppstår.
Då fungerar nödlinjen endast någon minut, för ditt
samtal. Förstått!!

- Ja jag har förstått. Tack skatan, jag lovar att vara
rädd om den.Han vände sig om och klev fram till
garderoben. Det knirrade lite i dörren, när han
öppnade den. Oj, så fint det var. Allt hängde på sin
vanliga plats. Kläderna såg nytvättade och nystrukna
ut. Skatan kraxade till honom.

- De snälla städ feerna har ordnat dina kläder, så att
din mamma inte ska ana oråd. Kliv in nu, så bär det
av hemåt. Anders klev in och stängde dörren. Då
började det genast flimra å svischa ett märkligt ljus.
En röst talade.

Hem, hem,
borta bra,
men hemma bäst,
nu skall vi fara,
från sagan,
till varda´n,
som du klara allra bäst.

Det ryckte och skakade till när garderoben lyfte
sig från marken. Det pirrade till i magen på Anders.
Sedan hördes en liten duns.... och allt blev tyst.
Va! Redan! Är jag hemma nu?????
Anders öppnade försiktigt dörren på garderoben.
Den knirrade åter en gång till. Han tittade undrande
ut.
Ja men jag är ju tillbaka hemma igen. Han tassade
ut på golvet..brrrrr.... det var lika kallt som när han
reste hemifrån. Han gick fram till sängen och kröp
ner under täcket. Speldosan som han hade i ena handen,
stoppade han in under kudden. Jag får hitta ett bättre
ställe i morgon, tänkte han och somnade genast.....trött
som han var.
-ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ

- Vakna, vakna då! Hans mamma ruskade fordrande
i honom. Till slut fick Anders upp ögonen, blinkade,
gäspade, och sträckte morgontrött ut armar och ben.

- Du var mig allt en lite sömntuta du. Klockan är mycket,
frukosten väntar.Hans mamma drog täcket av Anders, för
att få fart på honom.

- Men va har du gjort! Du är ju alldeles lortig på pyjamas-
byxorna. Har du krupit omkring i trädgården i någon av
dina påhittade lekar.

Anders såg nyvaket ned på de smutsiga pyjamasbyxorna.
Va! Vad har egentligen hänt! Har jag drömt allting, eller
var det på riktigt. Äsch, de var nog bara en dröm ändå.
Han klev upp, kliade sig lite på högra sidan. Det skavde
något där. Han fick fatt i en bula på pyjamasfickan, stack
ner handen...och drog upp en bulle.

- Men va är det du har i handen, hans mamma gick fram
och tittade. En bulle med ett konstigt skaft på. Var har du
fått tag i den där.

Anders glodde förbluffat på den. Bullbärsbusken. Är det
möjligt. Han kom i nästa andetag att tänka på speldosan.

SPELDOSAN, SPELDOSAN...kan det verkligen vara sant.
Han vände sig mot kudden, stoppade in handen under den,
trevade, och fick fatt i en liten metallisk låda av något slag.
När handen drogs ut från kudden höll han i...SPELDOSAN.
Allting hade alltså hänt på riktigt. Hans mamma tittade
uppgivet på honom.

- Nej...var har du hittat den där. Du å alla dina konstiga
prylar å påhitt. Nu går vi ner och äter. Sätt fart nu.

Anders log med hela ansiktet. Det är sant, det är sant....
jag får kanske träffa Roffe igen.



Nu är berättelsen om en av Ruskiga Roffes bravader slut.
Vi får se om han tar kontakt med speldosan så att Anders
får höra flera sagor. Ja det kanske i stället blir Anders som
tar kontakt via ett nödsamtal på röda linjen....vem vet.

Tackar för mig och hoppas att denna berättelse roat en och
annan läsare.

Gunnar Nylund