Plötsligt teleporterades jag till 2018.
Här sitter jag i ett hus i utkanten av en folktom by. Alla har dött.
Folk bara dör.
Men jag har bil så jag kan ta mig härifrån, om jag vill. Och internet. Facebook. Där umgås jag med hela världen.
Eller om det är som Zygmunt Bauman, som också dog häromdan, sa, att det är en spegelsal? En ekokammare. Man hör bara sig själv. 
Fast jag har ju varit ganska ensam av mig jämt.
Egentligen har jag haft tur.
Bara det inte blir krig igen. 
Det räcker nog inte med ransonering i så fall.

Sådant är livet. Science fiction.