Septemberkvällen har lagt sig. Det är vindstilla. Sammetssvart.
Vi ligger gott i hamn i vår båt. Hustrun vilar i sin koj.
I denna lilla farkost har vi i olika omgångar levt i åratal - snarast decennier.
Men nu börjar vi bli lite gamla.
Hur länge efter åttio fixar man ett sådant liv.
Om detta veta vi egentligen intet.
Blott det att idag har vi lyckats segla i flera timmar nästan förutan vind och sedan långsamt glidit in till brygga.

Och det att imorgon väntar oss hårdare vind.
Den behöver vi klara. Vi behöver komma hem.
Men sen.
Sen - min kära, du som nu vilar trygg i din koj.
Vad finns bortom den sista kulingen.
Vad väntar oss där.