Hennes nybakade bröd
doftande av anis
De linnevita lakanen
så fint manglade
I ögonvrån skymtar hon
när hon lustfyllt väver in
sina drömmar i vävstolens dunk, dunk, dunk

Hans hundar var alltid med
hans bössa likaså
Granskogslukten liksom impregnerad
i hans alltid solbrända hud
Ögonen omgärdade med skrattande rynkor

Så olika de var...och ändå
så passande de var till slut
I tillsammanssoffan sov de alltid middagslur i sked

Och de gav av all sin kärlek
till oss ungar
helt villkorslöst










I