Ju längre jag lever ju tröttare jag blir och ju ondare jag får överallt i min kropp
desto mer betänksam känner jag mig
när de styrandes framtidsvision framstår allt tydligare och blir avtäckt i form av en Herkulesstaty:

arbetameraarbetameraarbetamerameramerameramera
och
längreochlängreochlängreochlängre
så att du kan hinna
konsumeramerameramerameramera
mera
ända tills du dör

Men ingen tycks våga att på allvar ställa frågan:
villvihadetsåhärsomvihardet
när vi vet att överkonsumtion i sig är rot till mycket av det onda på vår jord

Botemedlet framstår självklart förmig:
arbetamindre
delameddigmera
lev på mindre fot
vila vid behov
stå barnen nära
samt
desarmera överflödsindustrin
och
tvinga cheferna för pengatvättsbankerna att avgå
och ge dem näringsförbud

Tänker jag och sträcker ut mig i otiumsoffan
kanske har jag några år på mig ännu att dödstäda
naken överlämnas man ändå till evigheten
oavsett hur mycketförmycket man arbetat
och samlat i ladorna