Tills du är redo
att uttala orden
låt mig bära din osäkerhet
i mina, av mig själv
villigt - ur styrka
valda armar för jag ser
hur fin du är
men inte alltid vågar

vara, tro på

utanför den närhet
vi gemensamt skapat
åt oss själva
dit vi alltsomoftast återvänder
likt två magneter - dras vi ständigt

till varandra