De skriker, sången
från domedagens nattsvarta
sjuka röster
Står ovan utmärglade axlar
binder trådar, omöjligt att inte följa
deras puppeteerondsinta armar
spelar ingen roll
hur många tårar, ur slaktad vilja
lyckas undkomma
och förmås - förgäves att falla

Klöser, genom kind och tunga
river strupe fri från måltider
jag aldrig ordentligt, hann svälja
Spottar, den värdelösa reflektion
som i ren och rödfläkt rädsla
stirrar tillbaka, vädjande in i ögon
så lika, de mina egna

"Du är värdelös, en äcklig
så jävla äcklig, sorgligt skapad
kopia till kvinna"

Greppar tag, hårt
om hårman - känner stråna släpas
ur gyllenbruna säckar
slår mage ut och in, känner oljudet smeka
mina aldrig med vingar
skuld och sylvassa blad
delar, ryggraden
likt en sprängfärdig båge
redo att brista, pressas
genom undernärt kokongskal
skinnhöljet med alldeles för få lager
som behövligt kan värma
ge näring åt fjärilsunderlag

"Det växer inga fler, du får bara ett
du plockade din lott från livets träd
för trettiosju år sedan Camilla"

Utmattade fingrar torkar
porslinsrand ren från fruktlösa
tankar, målar ett stort rött X
över bröstkorgen
som i virrvelströmmar av hjärtslag
carbonara och sex liter krossade
vattenblandade drömmar

aldrig fick chansen - på riktigt
att fritt bara leva