Försöker få något gjort men tankarna är på annat håll, kommer på mig själv gång på gång med att drifta iväg men det tycks inte spela någon roll.
Jag antar att jag måste acceptera att jag inte alltid kan prestera. Ibland vill kreativiteten inte leverera.
Ångest och underpresterande, måste allt oviktigt vara så jävla distraherande? Denna brist på fokuserande.
Hur ska jag vara här och nu? Hur ska jag bära mig åt ? Så mycket ilska, skratt och gråt. Ibland är hjärnan helt tom, som att jag vore mindre begåvad, ja rentav dum. Går inte att förklara, framstår bara som skum.
Jag kan mer än ni tror. Det är bara svårt att följa direktiv gällande hur jag ska leva mitt liv. Folk förstår inte kaoset inombords, en storm av intryck. Alla tankar trängs på samma yta, går inte alltid att sortera. Försöker bara överleva, men det är en ständig kamp kan jag garantera. Ibland vill jag inte ens existera och ibland vill jag allt. Mitt psyke är komplext, en blandning av varmt och kallt, sött och salt. Upp och ner, ner och upp.
Ändå gillar jag den jag är, trots alla komplikationer och besvär. För jag har dykt ner djupt i mitt inre, löst upp trådar i mitt brokiga sinne och navigerat bland fragmenten som utgör mitt minne.
Trots min adhd och bipolära sjukdom har jag paradoxalt nog lyckats finna ett slags lugn, en själslig harmoni. För det är först när man accepterar sig själv som man kan känna sig fri.