Mannen framför mig i rulltrappan verkade inte ta någon notis om sitt oknutna skosnöre. Han stod andfådd med nedsjunkna axlar och bar på en stor ljusbrun väska. Av någon anledning hade mannen fått på sig sin tröja bak och fram och på hans rygg såg jag samma strukna, ovanliga motiv som prydde min egen t-shirt. Jag hade tänkt uppmärksamma honom på detta faktum, men i samma stund rasslade det till i högtalarsystemet. Rösten informerade om ankommande och avgående tåg, om tider och om platser.
På perrongen stod rader av människor tätt samman. De såg nästan ut att sitta ihop med lim, endast någon sporadisk förflyttning i folkhopen bevisade motsatsen. I passagen upp till järnvägsövergången fanns däremot bara jag och den trötta mannen.
Det här var en ny typ av rulltrappa. En modern kvantgravitationsteknik resulterade i en snabbare hastighet i maskineriets mittersta del. Dess start och slut hade ett makligt tempo. Jag greppade sällan det platta svarta gummiräcket men övervägde nu i någon sekund att hålla i mig. Avstigningen närmade sig fort och med någon meter kvar saktade farten in.
Mannen verkade vakna. Han ryckte till i kroppen och gjorde sig redo för att röra sig vidare. Suset steg från trappstegen som jämnades ut och försvann in under plåtavsatsen längst upp.
Med ens såg jag hur hans skosnöre hamnade i en av räfflorna i trappsteget han stod på och slank iväg under avsatsens metalltaggar. Strax därefter snördes hans sko till hårt och ett avklippt flämtande fyllde luften. Hans huvud trillade kvickt ner och det var svårt att bedöma om han hann uppfatta situationen, jag själv lyckades inte reagera. Trots intensiva, frenetiska försök kunde mannen inte frigöra foten från skon. Bådadera trasades sönder i lockiga slamsor. Huden skiljdes från benet och ett enda stort slafsande, krasande och knäckande genljöd i den tubformade rulltrappsgången. Snart hade hela mannen pressats ihop till ett centimetertjockt pizzalager av skelett, muskler, fett, kött, substans och hår. Hur ofattbart grotesk åsynen än tedde sig, tog förvåningen sig snart en än större proportion.
Jag uppbådade tillräckligt med energi för att på vingliga ben kunna förflytta mig till stilla mark. Jag vände mig om med oregelbunden andning och letade förgäves efter någon annan att dela upplevelsen med. Det monotona surret från rulltrappan utgjorde det enda sällskapet.
I samma ögonblick observerade jag något som fick min sinnesvärld att hänga upp "på lunch - strax tillbaka"- lappen i skyltfönstret. Från toppen av eskalatorn gick det nu att betrakta hur atmosfären vibrerade, ångade till och ändrade skepnad vid de rörliga trappornas lägsta del. Atom för atom, molekyl för molekyl materialiserades en figur som jag först efter en stund kunde konstatera var mannen som nyss stått trött framför mig i rulltrappan.
Min blick grumlades, jag fick blinka en extra gång och jag tänkte att jag inte skulle behöva nämna den tidigare utsläppta skosnörningen. Denna runda satt snörena fast i ett till synes perfekt arrangemang.
När mannen så småningom klev av hejdade jag honom. Jag samlade mig, harklade till och vi började samtala. Vi gav varandra våra namn och han frågade om jag möjligen hade en klunk vatten att bjuda på. Det föll sig så pass naturligt att jag först efter dialogen kom ihåg tanken jag haft samma morgon, att inleda en pratstund med en för mig okänd människa. Innan vi skiljdes åt stod vi ett tag och tittade ut över bangården med dess elledningar, växlar och spår. När regiontåget angjorde plattformen tunnades den stora folksamlingen ut något.