Genom tysta salonger och ensliga salar
kala gångar, utan varma minnen
i alla de ramar som hänger
dödfödda längsmed ödsliga väggar

Hör, de mina egna
nakna fotsulor - så kallt
där de ensamt går
över bröstben i bitar
bland insiktens hårda korridorer

Samlar, brustna delar - plockar
famnen full, ett efter ett
tusentals slag
oönskade juveler och faller
för tungt för att bära, vädjar
på bara knän inför månen
med utsträckta - i darrande händer

- Snälla, ta det! Förslut och res åter dess murar


mitt avklädda hjärta