I allegorin väcks myter, sägner och legender till nya berättelser i moderna narrativa strukturer för att belysa och avslöja den livsdramatik som drabbar var och en i samtidens leverne. Adonismyten, när Adonis råkar se Artemis naken förvandlas Adonis till en hjort är ett tema som överlever samhällsomdaningar, eftersom temat är mänskligt och tecknar ett människoöde, som både är allmängiltigt och enskilt. I Italien fick de allegoriska dramernas emblematiska karaktär genomslagskraft och blev, som Walter Benjamin skriver ”tongivande”. Benjamin Kapitel 7). Beständiga i sin bakgrund står de inför en ny omvandlande förgrund med aktuella motiv, skisseringar och färgsättning, där motsatser antingen skärps som skillnadens fragmentariska konst eller att de flyter ihop och hävs i en bildkonstens konstitutioner.

Allegorins uppfinningsrikedom med fyndiga myter blir världstillvända förkortade anekdoter i det deduktiva och konkreta. Alltid rör det sig i en metonymisk rörlighet mot det induktiva i hänvisningar mot det oavslutade.
I den dubbla världen med dualismen mellan begrepp, symbol och metonymie eller synekdoke rör sig dialektiken fram och tillbaka mellan tradition och förvandling mot det kommande, där det historiska görs frånvarande, elimineras, och det moderna lyrikordet görs närvarande på flera olika sätt för att skapa en länk mellan ord och ting. Just genom allegorins tematik dekadensen och melankolin i en avgrund för att aktivera den nya formen, som är "osinnligt lik" innebörderna genom poesins retorik, grafik och typologi.

Människornas lidande och karaktärsbrister som skuggar idévärldens sublima kunskapsnivå är en evig problematik i konsten (der ”Menschlischen Unglückseligkeit…ihre Kunst erwiesen. Hallman i Walter Benjamin Kapitel 7). Dilemmat som konsten utnyttjar för sina högre syften, att uppfinna former med strukturalismen och formalismen. Begreppen som öppnas upp och blir indirekta metaforer, när de omvandlas till suggestiva bildkonstellationer och deras inbördes relationer.

Innebörderna kan frambesvärjas ur undertexterna, varur bakgrund med tradition och idé samt profana levnadsteckningar reser sig upp till formytan och ger fragmentet en mätbar essentiell mening, varmed essensen införlivas med de karaktäriserade scenbilderna, där de implicita dolda implikationerna är allegorins incitament. Att med närläsning lyfta fram och successivt avslöja den möjligen avsedda intentionen av sekvenserna som avlöser varandra, och där alluderande sentenser flikas in och beblandas med filosofiska aforismer och idiom. Dessa tankesatser utgör stöttepelare i det allegoriska sorgespelet och förekommer endast i utsagor hos den bildade societeten bland borgarskapet, som t ex hos författarsubjektet, som gör och förmedlar sina iakttagelser, projektioner och metaestetiska/ filosofiska reflektioner, vars omdömen inte alltid är så djupsinniga, tvärtom verkar de vara nonsens i sin kommenterande monolog, i likhet med det klassicistiska dramats kör med rollen att kommentera händelseförloppet, i inre monologer resoneras det fram och tillbaka (”ganze Reden klingen hin und wieder, als stünden sie von Haus aus unter einem allegorischen Kupfer”. Walter Benjamin Kapitel 7). Dialektiken mellan historia eller tradition och modernitet bär alltid med sig ett förvandlingstema för att omvandla gammalt tankegods och altruistiska former till nygammal lyrik, där man vid en närläsning tydligt kan urskilja den polyfona rösten, som är kluven mellan historien och materialiteten.

Handling eller innebörd? Den polyfona rösten uppenbarar en mångfald som härrör ur rika idévärldar, där slutna begrepp och öppna bilder gör sig gällande.
I lyriken däremot händelserna inte i centrum utan istället sociala situeringar av karaktärsöden i tiden. Det bildade och bildande subjektet, samlingens alter ego, står på en piedestal och upphöjd över mänskligheten, kontemplerar pöbelns utsvävande liv och menar sig själv stå en dimension över andra fattiga, utsatta och besudlade med sin sarkastiska och kritiska underton (De inledande verserna i hjältedramat >>Papinian>> om hjältens öde att se hur illa det går för pöbeln. Walter Benjamin Kapitel 7). Men så möter rapsoden, hjältesubjektet, det oöverstigliga på höjden och han drabbas av vilsenhet och yrsel. Så lätt och flyktigt bara av att stå inför motsättningar möta skarpa eller bisarra ljuseffekter mot den skuggiga bakgrunden. Där på tavelduken brygger allegorin över motsättningar i den renässanslika väven, där det nödvändiga antitetiska paret ljus och mörker slingrar sig in i vartannat för att häva motsatserna och för att närma sig livsuttryck. Det som mynnar ut i ett expressionistiskt uttryck, som landar i ett mellantillstånd mellan tradition och modernitet.