Blickar utmed raderna,
de som styrt oss hit.
tomma avstånd, nedsänkta svar
i avgrunderna.
Tomma tabeller.

Ingen människa bryr sig längre
om farleden mot kanten.
De ensliga köerna
fulla med folk.

Bättre då att pröva stigen:
Aldrig kan ensamhet finnas i en skog.
Alltför mycket liv, luften
susar i myller av tassar, vingar, horn, kroppar, väsen
i alla former.
Vila och ond bråd död i ett,
intimt insvepta i varandra.
Mörkna stammar, blåbärsris,
hålor under mossan, svajande höjder.
Strilande ljus och dunkel.

Men jag vet att även stigen är trång,
att av alla vi som vandrar här
kommer få leva att se slutet.
Gud bevare dem.