Jag kan bara andas.
Inget annat, inget mer.
Jag har aldrig känt mig som en del av er,
inte ens då jag ler.
Är det ens mig själv jag ser?

Vi räknar livet i känslor,
allt måste ut.
Vi väntar i dödens väntrum,
men tiden har stannat.
Den tar aldrig slut.
Klockan har slutat att ticka.

Sträcker mig emot min ficka,
vill se illusionen vi kallar tid.
Men inget finns där.
Det är väntan på något som inte finns.
Människor runtom, bredvid.
Kan inte hitta inre frid.

Drömmar som inte går att ta på.
Hur svårt ska det vara att förstå?
Känslan är askgrå.
Det är så uppenbart, det går inte att kringå.
Att livet inte borde vara så.

Det är min tur nu.
Hejdå.