Genom hösten såg jag upp mot planet
tänkte på hennes avsked och sättet
jag själv suttit förpackad bland identiteter
på min vänstra sida en sjuksköterska
på min högra en läkare
själv var jag mittemellan
författare och vårdare
Galen, skulle några helt säkert hojta
Alla reste sig
drog i plastluckor och väskor
skyndade ut till sitt
somliga mot något nytt
Jag åkte hem och lät mig ledas runt av min hund
såg upp mot mörkrets flörtande
zig-zaggade genom gråten med beviset
för att villkorslös kärlek existerar
gick med en ljummen skitpåse i min högra hand
och bröstet fyllt av längtan efter ledningsfel
och stopp och tänkte på det som blinkade bort
identiteterna, och hur människor säger
att himmelen rodnar som ett löfte
om att nästa dag kommer att bli ljus
Människor ljuger
bortom atmosfären är det alltid svart
Det är bara en av alla de där dagarna
Den räknas
Jag står på huk och hulkar
till och med skiten i högerhanden känns meningslös
Livsformer, nedbrytelsen
Allt har kallnat