På en promenad efter regnet ser jag en råka dra sin vinge efter sig.

Väger brutna vingar mer?
frågar jag intresserat.

Är det tyngre att släpa på vingarna
än att bli buren av dem?

Va, fågeljävel!

Men råkan låter sig varken skrämmas av min höjda röst,
eller imponeras av mitt sinne för poesi,
utan fortsätter bara att fresta mig med sin slappa vinge,
just utanför min räckvidd.

Simulant! kraxar jag.

Fortfarande ingen reaktion.

Då tänker jag att den kanske inte alls lagt märke till mig,
att den kanske bara försöker inleda ett samtal med mitt hopfällda paraply.