Den där öronbedövande tystnaden
som fyller mej med ångest och sorg
och ensamhet
som berättar att jag inget är värd
att jag inget betydde

Den fyller mina rum och min själ
med känslan av att vara
den trasiga leksaken
igen

Inte ens värd ett ord
varken skrivet eller i telefon

Inte ens ett avsked
bara hånfull
smärtsam
sadistisk

tystnad

och visst har jag varit här förut
visst kommer jag hamna här igen
när nästa man lekt färdigt
för det slutar alltid lika

med öronbedövande tystnad