97

Jag hade sparat.

Det var en nödutgång från alkohol, droger, misshandel, sexuellt självskadande, farlig kärlek och passion.

Det tog tid. Bara för att man behöver en nödutgång slutar man inte behöva sova och vara lugn.

Det låter klyschigt, men jag ville inte dö, jag orkade bara inte mer. Så jag kysste honom med mina blodiga läppar, förlät honom och skickade honom för att köpa mer.

Det tog dom nästan en timme att ta sej genom, säkerhetsdörren och vem vet hur lång tid han stått där och ropat genom, brevlådan. Jag hade den enda nyckel på insidan och var redan medvetslös.

Min pappa grät vid min säng på sjukhuset. Min pappa gråter aldrig.

När jag vaknade var jag arg. Arg för att jag vaknade, för att jag fick lov att ljuga, för att jag fortfarande älskade honom och ville tillbaka, arg för att dom var ledsna. Jag var arg.

Jag skrevs ut bara timmar efter jag vaknat. Jag ler så bra och ljuger obehindrat. Det ser inte många kuratorer genom.

Vi pratar aldrig om det. Det var 10 år sedan.

Jag lever inte med honom längre. Det finns ingen alkohol i mitt liv, inga droger, ingen misshandel och inget kaos men inte heller någon kärlek, inget äventyr och inga vänner. Det händer ingenting.

Jag är glad att jag lever, men rastlösheten kryper i mej. Jag behöver mer. Och så får man inte känna. Man ska vara tacksam och skämmas. Så jag skäms. Och längtar.