Drick mynta och isknaster, en tunn ensamhet
knappt skyld av bark och vattrad hud
nattskärvorna i glaset, viskningarnas torra prasslande
du måste gå nu, det skymmer
hon griper om din handled, håller tills du lossnar
som kastanjens mogna frukter
det knappt hörbara ljudet
du måste gå nu, drick upp
mörkret som skrapar
mot timglasets sotiga väggar