Ingenting var sig längre likt. I Knotiga skogen
härskade förvåning och rädsla inför alla de järtecken
och syner som flockades på molnen, uppe på himla-
valvet.
Mörka skuggor, bilder, och formationer av Drakar,
Bestar, och Demoner skulpturerades fram som om
någon skapat dem. Det sköt ofta blixtar, eldklot, och
ljusbågar ur deras munnar, ögon, och frustande
näsor.
Oron skakade om vardagen till att bli en otrivsam
tillvaro. Trollen kurade allt mer inne i sina grottor,
i stället för att vistas utomhus. All glädje i det goda
livet tycktes vara som bortblåst.
Ja skogen alla invånare älvor, feer, vättar, .....ja även
fåglar, älgar, rävar, och björnar tycktes nu föra en
undanskymd tillvaro.
Vad var det egentligen för konstigheter som höll
på att hända???

I Ruskiga Roffes grotta, där var också stämningen
mulen å grå. Han smuttade på sitt nykokta te, ett
avkok av nypon, svart vinbär och pomerans. De
aromatiska dofterna gjorde sitt bästa för att pigga
upp honom....men Roffe blängde ändå surmulet
ut genom det stora takfönstret som var gjort av
massiv kristall.

- Attan i mej....va ä´re för knas å knepigheter som
är i görningen. Han muttrade surt och vred den
varma tekoppen i sina ludna nävar.

En formation av en väsande orm med glödande
ögon slingrade sig väsande fram och förbi ovanför
hans takfönster. Han rös till.

- Hu en så´n fuling, flämtande han. Det knakade i
den ålderstigna köksstolen när han lutade sig bakåt
i den. Plötsligt bröts hans muttrande av dova bultanden
på den stora kopparporten.

- BANK, BANK, BANK!

Den automatiska portklappen sattes igång och slog
villigt tre slag innan den vred upp porten på vid
gavel..... och där stod Skatan blöt och eländig i
regnblasket. Stormhatten hängde på sniskan....
bucklig och sned. Skatan ruskade och skakade
sina blöta fjädrar så det stänkte vida omkring,
sedan klev han in.

- Va ända in i.... va är´e för en dårpippi som vågar
sig ut i de här´na ovädret.

Skatan klev fram och satte sig ned på en ledig stol
bredvid Roffe.

- Kra, kra har´u mer teblask i kannan. Han pekade
på den stora kannan av keramik som det ångade ur
pipen på. Roffe böjde sig genast bakåt och greppade
en mugg från en hylla.

- Här, sa han.....sedan sköt han fram muggen och en
burk med gubben Gluffas honung. Skatan rörde genast
ihop en rykande mugg med te. Han sörplade suckande
av välbehag, när den varma drycken tinade upp hans
nedkylda kropp. Roffe tittade hela tiden forskande och
undrande på honom.
Vad gjorde Skatan här???? Vad ville han ???
Efter den sista klunken te, tog skatan slutligen till orda.


- Vi har elaka ondsinta tiderne som hotar Skattkammar-
dalen och den Knotiga Skogen. Hör och lyssna på den
här budbäraren från Landet Långt Borta...Lointana.
Skatan vred och knixade sedan av sig en liten ryggkont
av näver som han bar på ryggen.
Roffe tittade förvånat på, då han först inte lagt märke
till den.
Skatan ställde den försiktigt på bordet, öppnade ett lock
ovanpå toppen. Han förde därefter ned ena vingen och
lyfte varsamt upp en liten svart Stare. Den lilla fågeln
såg trött och sliten ut, när den vred på sitt lilla huvud.

- Kra, kra se´så sätt igång å kvittra. Säg nu vad du sa till
mig i skatboet. Staren burrade upp sig lite med fjädrarna,
flaxade sedan med vingarna och landade med god precision
på kanten av Roffes tekopp.
Roffe ryckte till av det oväntade tilltaget. Staren klapprade
till med näbben, som om den kippade efter luft, men sedan
drillade den med sin klara stämma.

Jag bringar bud
om ofärdstider
om ondska
som står hos oss
som en fasans brud.

Taltrasten gjorde ett litet uppehåll, svalde och tittade
fordrande först på Roffe och sedan på Skatan, innan
den fortsatte.

Har ni inte hört
har ni inte hört
att Landet Långt Borta
Lointana...blivit förfört
hör mitt ack
och mitt v e
jag ger er mitt tack
om hjälp ni vill ge
ty ondska härskar illa där
i slottet Ilysien allt förgås
ty ondskan smörjer nu där sitt krås.

Roffe gapade förbryllat med munnen, kliade sig
i håret så det blev ännu mer tillrufsat. Han vred
huvudet mot Skatan, böjde sig fram och satte en
av labbarna under hakan.

- Va, va ä nu detta?

Skatan höjde ena vingen mot honom.
- Ett ögonblick bara!!
Han tog tag i den tilltufsade stormhatten, tryckte
sedan ut bucklan i den med sin vinge. Det hördes
genast förargade rop och protester in i från den.

-Hallå där, tänker´u ta livet av oss!
- Aje.... den där smockan ska´ru få igen för!
- Neje...va gör´u!

- Nu är ni tysta, kraxade Skatan....jag har inte tid att
lyssna på ert käbbel. Han tog tag i den lilla konten
staren fraktats i och lade den över öppningen på
stormhatten, som var placerad på bordet. Mumlet
i hatten tystnade genast.

- Allt det här behöver en förklaring, utbrast Skatan
och framförde sedan en lång utläggning om
anledningen till Starens budskap.



Fortsättning följer
i Starens budskap del 2