Jag är tom på insidan. Alla meningsfulla känslor tycks som bortblåsta i de våldsamma stormar som härjade i mitt förflutna. Alla färgrika löv har virvlat upp i luften och med vindarna färdats långt bort. Kvar är endast en öken som överallt ser likadan ut. Att skrika är meningslöst, ingen människa finns där som ropar till svar. Endast ekot av min egen gråtfärdiga röst ljuder över dessa hemska vidder. Min vädjan färdas ett fullt varv runt denna ökenplanet, inget finns där som fångar upp den, som hjälper mig att förstå. Den stränga hjärnan har låst in mitt ömtåliga lilla hjärta någonstans i djupet. Likt en överbeskyddande moder kan mitt hjärta aldrig tillåtas skutta omkring fritt och leka i annat än trygg och kvävande sand. Ständigt inlåst i sitt tomma och ensliga rum. Det är tankens diktatur som råder. Känslorna har ingen rösträtt och protester är förbjudna. Men de protesterar.