Världsnyheterna skummade jag igenom. En artikel om ensamma barn fångade min uppmärksamhet. Mellan smörgåstuggandet, kaffeklunkandet och happylappytänket berördes jag, väcktes till en känd men inte erkänd verklighet.

Barn väljer inte sin ensamhet eller de sammanhang de råkar leva i. De väljer inte heller sin läggning eller sin sociala förmåga. De väljer inte att vara utan- eller innanför. De gör så gott de kan, som vi alla. Barnen väljer inte skilsmässor, diagnoser, hemuppfostran eller tillhörighet.

Vi vuxna har ett ansvar. Må vara att också vi kan ha det ensamt, att livet kan vara tungt, att vi präglas av vår barndom. Trots allt och ändå, vi kan bjuda på ett sammanhang.

Men. Behöver vi? Om det finns en inneboende gemenskap, finns det inte också då en alltid utsräckt hand? Måste vi prestera för att vara tillsammans, för att dela en gemenskap?

Lyckligt lottade är vi som i vår barndom har fått ta del av sådant som förenar. Mer och mer förstår jag vidden av kultur i barndomen. Rim och ramsor, musik, konst, traditioner, matvanor, allt sådant som ”alla” vet har en enorm betydelse. Mer och mer förstår jag också vidden av icke-organiserad samvaro. Att ha en uppväxtmiljö med syskon, vänner i grannskapet eller en eller annan social miljö där man ingår i ett sammanhang gör att man lättare förstår sig på andra och känner sig som en av oss. Att få vara som man är och accepteras just därför borde vara en självklar rättighet. Att vara trygg tillsammans och också ensam ibland är alldeles extraordinärt och superviktigt för oss alla.