I detta hus av längtan är varje dag en evighet. Varje skrivet
ord är en monumental seger, varje sagt en i luften
hängande slöja, långsamt bleknande. Ögonkontakt
var något som skedde för längesedan, fysisk kontakt är det
ingen som minns.

Möblerna är berg, omöjliga att flytta, oändliga i sin evighet.
Det är enklare att runda sig omkring dem. Enklare
att leva i deras skugga. Det råder en långsamt blodig strid
om vem som har dem som sina. Golvbrädorna är slagfältet,
blodet rinner sakta ner mellan sprickorna
fyller ut ojämnheterna,
fyller tomrummen,

så närmar vi oss, varandra.
Genom blodet vi spillt, genom golvet
de som var i tiden före oss lagt.

I trästickorna, nersmetade, når vi fram.