Jag handskas ofta med döden. Jag tar i den, jag träffar den, möter dem som drabbats av dess svall.

I min kostym skrämmer den mig inte.
Jag tar på min kostym.
Varje morgon, måndag till fredag tar jag på min kostym.

Förr sa jag alltid att döden inte skrämde mig trots att jag då mer sällan såg den. Jag tror att jag menade vad jag sa.

Det var innan jag hade kostym.
Jag tog på andra kläder.
Alla dagar olika, nästan alla dagar olika.

Nu, med en snart åldrande kropp, kan jag känna oro för döden som ska bli min. En oro som kittlar i natten.

Men så tar jag på min kostym.
Jag trivs i den.
Slipsen knyts med omsorg, Windsor, lugnet drabbar mig.