Det var bara hon och jag. De andra var kvar i stugan.
Vi var på väg till havet för att ta ett kvällsdopp.
" Det går lättare att prata när det bara är vi,"sade hon "för då är det ingen annan som säger något samtidigt hela tiden ". Hon tog min hand.
Vinden tilltog när vi närmade oss havet. Vi kunde höra vågbruset och känna sältan i luften.

"Du är en tant" konstaterade hon plötsligt medan hon granskade mig "för du har så många rynkor
och är ganska gammal. Man dör när man är gammal" fortsatte hon "Ska du dö snart "?
Jag tog ett stadigare tag om hennes hand. Tittade ut över havet som nu syntes helt. Mörkt vatten, vågskum och en himmel i kvällsfärger. Det var grått blått rött och gult i olika nyanser. Jag kände hur mitt jag krympte när jag såg ut mot horisontlinjen. Sedan sade jag till henne att jag inte vet när, bara att döden kommer. Till mig, till alla.
Och jag sa att jag kunde ändå vara kvar hos henne.
Hon kunde alltid spara mig inom sig. Minnas hur mycket jag tyckte om henne

Sedan badade vi. Slängde oss i det ljumma vågorna om och om igen.

Och vi njöt i den vackra kvällningen
Och jag ville inte vara någon annanstans då

Bara där med henne