Fedja visste vad som var bra och vad som inte var bra för han var redan tretton år. Det var bra att plugga mycket i skolan, bra att respektera vuxna, bra att ta en runda i skogen tidigt på morgonen. Han kunde dock inte skryta om sina framgångar i skolan; respektera de vuxna - gjorde han inte alltid; och han sprang inte i skogen på morgnarna heller. Visst, han var ingen perfekt kille, det var han inte, men det fanns många andra killar som var som han. Han skämdes inte för sig själv och världen kring honom var enkel och begriplig.
Men en dag hände det något konstigt, just det - något helt märkligt, och den klara och stadiga världen började leka metamorfoser med honom.


Han kom hem från gården och det var dags att sätta sig och komma igång med hemläxorna. Vasja-i-kubik, matteläraren, hade givit dem i hemuppgift att lösa ett problem med två fotgängare som började gå mot varandra samtidigt från två olika punkter. Han tänkte en stund på två fotgängare. Långtråkigt. Från hyllan tog han den första boken som han kunde nå utan att resa sig upp. Det var Aleksandr Pushkins bok, dikter. Boken var gammal och tjock. Han hade redan läst den flera gånger innan, ofta när han inte hade något att göra. Det fanns några få bilder i boken. En av bilderna brukade han studera oftare än de andra. Det var en ung dam i ljus klänning och med lockigt hår vid tinningarna- Nathali Goncharova, henne kände alla igen för hon var skönheten själv och Pushkins fru. Tsaren Nikolaj hade också lagt märke till henne. Varje gång när Fedja tittade på Nathali kände han att hon påminde honom om någon så väldigt mycket. Någon bland hans bekanta. Han brukade dock tröttna innan han funderat färdigt. Men just nu hade han tid och tittade ganska länge, och det slog ner som blixten: Nathali Goncharova såg ut som Rimka Barteneva.
Rimka bodde i samma hus som han. Hon var ett år äldre än Fedja och gick i sjuan. Han brukade träffa Rimka minst tio gånger om dagen och han hade just träffat henne, bara femton minuter tidigare; hon stod då med de andra flickorna framför huset. Nu stod hon där fortfarande. Bland flickornas röster hörde han hennes röst genom de oputsade dubbla fönsterrutorna.
Fedja studerade bilden med Nathali Goncharova ordentligt: hennes lockiga hår, den långa näsan. Skönheten!.. Han hörde Rimkas röst igen innanför glasrutan.
Han rusade mot dörren med jackan i handen. Han måste kontrollera sina slutsatser och se om Rimka också var en skönhet.

* * *

Där ute på gården hade det hänt något under de femton minuterna. Himmelen och solen, gråsparvarna och flickorna - allt var som vanligt men ändå inte riktigt. Himmelen blev klarblå och hade en enorm dragningskraft. Det kändes som om man kunde försvinna i dess gap vilken stund som helst. Om man ställde sig på tårna stannade man nog kvar där uppe för evigt. Solen blev okammad och rufsig, glad och skrattande; jorden glänste av vattenpölar och andades med djupa andetag under fötterna. Det kändes som om något jätteodjur gömde sig under markens yta och försökte komma loss från sin fångenskap; marken skulle snart brista under fötterna. Gråsparvarna blev torra och flaxade glada. De blev också varma av solen och såg ut att snart börja slåss med varandra. Himmelen, solen, gråsparvarna, flickorna - allt var som det skulle, men inte riktigt... Något hade redan hänt.
Han dröjde med att titta på henne. Plötsligt kände han rädslan. Hjärtat slog oregelbundet: du får inte, får inte, får inte! Det dånade i öronen.
Får inte! Men han samlade sig.
Varje dag träffade han henne tio gånger... Hon var lång med smala ben och klumpig. Hon hade växt ur sin gamla kappa. Från den trånga kappan stack hennes händer ut genom de korta ärmarna, ut i friheten, sköra, lätta och flygande. Hennes smala hals ramlade brant ut från den stickade mössan. Det olydiga håret föll ut ur mössan och lockade sig vid tinningarna. Han själv började plötsligt känna sig varm och trång i den uppknäppta jackan när han föreställde sig att hennes lockiga hår kittlade vid hans ansikte.