Jag höll dig i mina armar.
Du tre månader, jag sju år.
Vår familj tog hand om dig.
När din mamma var på Beckomberga.

Så svår att trösta var du.
Jag minns än den spända lilla kroppen,
Tårarna, den uppspärrade blicken.
En liten fågelunge i fel bo.

Till slut lugnade du dig.
Mina små flickarmar kunde lägga ned dig.
Vad blev det av dig frågade jag förra året.
Fast i drogträsket fick jag veta.

Du minns mig såklart inte.
Jag undrar om jag kan hjälpa?
Lilla fågelungen blivit stor.
Med egna munnar att mätta.

I generationer förs otryggheten vidare.
Din situation skrämmer mig.
Jag räknar åren, hur gamla är dina barn?
Lever du ens när jag skriver detta?