Hej min vänn,
nu är vi här igen.

Det var längesen,
men ingenting har förändrats.
Vi står på samma ställe,
eftersom vi inte tagit sats.
Vi är toma på ord,
eftersom vi inte finner någon mening.
(Detta sätter stopp för livet
och lyckan får en försening)
Livet får ett stopp för man orkar inte med all stress.
(Vi blir förstörda av tankar,
förstörda av ständig press)

Ditt jävla ego, du är orsaken till att mitt bröst
känns som sten.
(Faller du så faller jag)
Vi hade aldrig bokat tid men du var ändå aldrig sen.

Vi har pratat om rädslan att falla,
så många gånger förr.
Detta leder till att vi ser förbi en öppen dörr.
(Se på mig nu jag är fallen och finner ingen ro)

Jag saknar att leva i symbios med ebb och flo`.
Jag saknar att leva i takt med mitt hjärtslag och blo`.
Jag saknar att leva utan att vara rädd för det.
(Lever någon så?)

Det vart längesen jag kände mig stabil,
har levt i en tunnel och fastnat i det blå.
Intalat mig:
"-Jag har inte problem, jag klarar mig, jag kan på egna ben stå."
(Men sanningen är att jag varit i en strid som inte
alla kan förstå)

Men Ditt jävla ego,
dags för dig att lämna,
släpper dig nu ut ur mitt bo.
(Dags för dig att lämna,
Skeppa nu iväg långt bort och lämna mig åter i symbios med ebb och flo')
Det är dags för dig nu, att låta mig få ro.

Ps. Vi ska inte mötas en annan dag
och jag vet nu att faller du så faller inte jag.