Jag vill inte tala med någon.

Bara sitta tyst och skriva.

Och begrunda livet som kastar sig framåt,
i regnet utanför fönstret.

Polisbilarna åker förbi för att gripa någon,
eller för att plocka ner någon som hängt sig,
någon som inte orkade med mer svek,
i denna enigmatiska värld.

Och i häktet skriker de som tappade allt.

Det är ju tyvärr försent att bromsa,
när du redan kört i diket.

De som blev bestulna på livet
hittade inte bromsen ändå.

För att de koncentrerade sig på,
att utnyttja dåliga samveten för att stjäla det vackra.
Och placerade istället sveket där som en kopia.
Så att alla skulle tro att det vackra stod kvar.

Jag vill fortfarande inte tala med någon.

För att jag börjar bli för gammal,
och mycket skeptisk till hur vi skall rädda den här världen.

Det spelar ingen roll längre om du är god,
och har vackra tankar.

Sveket står ändå där bakom hörnet,
och sliter dig i stycken.