Det vita gardinen


Det vita gardinen fladdrande i vinden
på en sommardag med drivande moln på en blå himmel
och dess vågiga rörelser
skapar sprickor i tiden
som leder till stjärnsträckta vägar
till små dörrar dolda i krokarna i rymden
där får mig tillbaka till mitt barndomsland
som spridas ut som en regnbåge färgad matta
på en picknick på en vårdag
och fortfarande bubbla i en
med alla dess framgångar och misslyckanden, sorger och glädje
och de som var fiender och de som var vänner
och vem som var vem
i ett evigt och hemligt pussel
som gjorde en mer eller mindre
än den man var ursprungligen
medan en obeskrivlig känsla av lycka
och sedan en överväldigande trötthet
fyller mitt sinne och min själ
medan några blommor och buskar i den välbekanta trädgården runt mig
öppnar och viskar i mitt öra
om frågor, svar och sanningen
vilken man bara kan rymma en mycket liten del av
innan de stänger igen
och en regnbåge blir synlig i horisonten
bakom några kullar där ett ljus lyser som tusen solar
samtidigt som jag tar det första steget utan att gå
och flytta mig över en obegripligt avstånd
genom tid och rum längs samma väg som jag kom
tills jag är tillbaka på min plats
med utsikt till det vita gardinen