Medan sommaren återigen reser ner i Europa
För att övervintra i Afrika på savannen tillsammans med pelikaner och vattenbufflar
Och hösten kommer långsamt runt hörnet med gula löv och de första stormarna
Medan jag sitter och tittar över stadens tak och hamnen med fartyg med lampor uppe i masterna
Medan den gamla draken med namnet "Ensam" kommer ut ur sin grotta för att plåga mig igen
Var den som vanligt er väpnat med dess tortyr verktyg "Rotlöshet", "Längtan" och "Desperation" i sitt bälte
Så jag måste dra mitt svärd, som gradvis är blivit lite sliten och krokigt
Som hos en riddare i medeltiden där här varit involverad i otaliga riddare turneringar
För att jaga den tillbaka i grottan som inte ta bort dess närhet
då mina tankar kommer tillbaka igen så jag dricker en kopp kaffe
och längtar efter att blomstra med andra och spännande saker att göra
Istället för denna kvävande känsla av meningslöshet
Medan man tänker på de få som kan vara vägen ut ur från denna isolation
Som säkert sitter i sina lägenheter med samma tankar och känslor någon annanstans i storstaden
Så jag vill nästan sitta ute på balkongen eller uppe på taket
Att ropa till dem för att få dem att förstå
Att vi är nycklarna till dörren till varandras liv
Medan de trötta och tunga tankarna kommer tillbaka igen
Och draken återkommer igen i öppningen till grottan
Där kan jag se alla förlorade kroppar bakom den
Hängande från taket strålar för alltid
Efter att de måste ge upp slaget på ensamhetens slagfält
Medan mörkret ligger över hustaken som en svart silke filt
Och många neonljus tänds på varje gathörn och längs varje gata
Som lätt skapar ljus i mattan som liten handbroderi av guldtråd
Medan jag fortfarande ännu inte har gett upp mig
så draken ser besviken ut innan den återvänder till sin säng
som är byggd av bristande själar av närhet och omsorg
vilket gör att jag kan sitta i fåtöljen och slappna av lite
medan några månstrålar tränger igenom sprickan mellan gardinerna
och lyser på fotoalbumet med alla familjefoton
där minnena av ens familj och vänner ler mot mig
tills de försvinner igen i en dimma och viskar till mig om deras otillgänglighet
så jag sätter mig ner i stolen och lyssnar
till ljudet av en fest toner med musik, där dansgolvet fylls igen med glada människor