Fanns en tid innan detta,
innan jag mitt öde i diket hade kört.
Då jag kunde känna allt,
utan att jag något hade vidrört.
Livet var lätt likt ett fjäder,
när jag inte stretade emot,
nu tycks det fan tungt som ett klot.

Går så fort,
för något litet, att eskalera och bli stort.
När man i extas med ödets spel,
blandar om sina kort.

Hade alltid någon brevid,
kunde nudda allt,
som egentligen inte gick att röra vid.

Ps. Är nu istället fast med ödet i en vardaglig strid.