Jag slåss mot mörkrets krafter,
varenda förbannade kväll,
ett ofrivilligt krig,
mot makter,
större än mig själv.

Nu står de där igen,
när jag slår igen dörren.
Vilan kommer aldrig.

Min maligna hoppfullhet,
står i givakt.
Fullmunderad och väntar,
på något, ett sms,
en uppriktig fråga om hur jag mår.
Från någon jag orkar engagera mig i,
skit samma om de förstår.

Jag är så snäll,
så förbannat självupptagen,
ge mig min guldmedalj
och skjut mig sen i magen.

Mitt väsen drivs mot intet,
mitt livsmål är döden.
Förut var ambitionen dold,
nu i spegeln jag ser bödeln.