I litteraturen finns gott om starka karlar och otroliga kraftprov. Johan Ludvig Runeberg skildrar t.ex. i "Idyll och epigram" tavastländaren Ojan Paavo:

"Tallar hade han med rötter uppryckt,
kuvat björnar med sin blotta armkraft,
lyftat hästar över höga gärden
och som strån förmätne männer nedböjt”.

Torgny Lindgren har i sina böcker beskrivit en liknande man, Elis i Lillåberg, som ensam avverkade ett helt fjäll för att hustrun skulle få bättre utsikt.

Män som dessa trodde jag var fantasifoster – tills jag lärde känna Bertil.

Bertil är bonde. Hela sitt liv har han hackat sitt levebröd ur den uppländska lerjorden. Han är en väldig man, och handslaget när dasslocksnäven omsluter ens egna ynkliga fingrar och klämmer till, beledsagat av ett ”tjänare, gosse!” glömmer man inte.

Vi musicerade tillsammans i ett antal år. Bertil har en mycket fin tenorröst; hade han fått rätt skolning som ung skulle han kunnat bli något stort i operavärlden. Men nu är han ju ändå något stort.

Men så var det detta med styrkan.

Bland de som känner honom har det blivit något av ett talesätt när man ser kraftprov av något slag utföras att ”jaja, det där hade väl inte varit någon konst för Bertil”.

Som när långfärdsbussen fick punktering på en öde väg. Chauffören kämpade med domkraften och skulle sedan försöka byta hjul. Han lossade bultarna och försökte sedan palla upp plankor för att kunna göra själva hjulskiftet. Det regnade. Vi passagerare stod bredvid och följde intresserat arbetet. Då kom Bertil, som tyckte att det började bli långtråkigt, hängde av sig kavajen och kavlade upp manschetterna ett par varv, sade till den svettige chauffören ”vänt’ ska du se, gosse”, och lyfte – utan att smutsa ner sig – av det gamla hjulet och på det nya. Tog på sig kavajen. Sedan åkte vi vidare.

Under en amatörteaterföreställning, som i övrigt inte är särskilt minnesvärd – ägnade han sig åt att som ”Starke Arvid” räta ut hästskor och böja knippen av armeringsjärn runt midjan. Publiken trodde det var på skoj, men Bertil tyckte väl att han lika gärna kunde göra det med äkta vara när han ändå stod där.

Historierna är många, men Bertil är Bertil, och varje gång jag ser de uppumpade herrarna i ”Världens starkaste man” på TV slita med stenbumlingar, sandsäckar och trädstammar tänker jag bara ”jaja, det där hade Bertil gjort bättre”…