Ett bleknat fotografi från ett dödsbo:

En skuta vid en kaj och några människor. Inga namn eller andra anteckningar. En tunn svart ram omger bilden bakom en mörkgrå passepartout. Ett fotografi från den tid, då fotografering var något särskilt. Något att minnas.

Fotot har hängt vid ett fönster och är blekt av solen, men ändå mycket skarpt. Alla detaljer är urskiljbara, med förstoringsglas om så behövs. Det är taget strax efter förrförra sekelskiftet, sannolikt en bit in på 1910-talet, allra senast 1915. En bukig, enmastad fraktskuta ligger förtöjd vid en brädfodrad kaj. Ett ankare är nere, det andra surrat vid relingen. Seglen är beslagna, tre försegel på det långa bogsprötet, fock och storsegel. Skrovet är ljust ner till den tjärade vattenlinjen. En lång vimpel i masttoppen. I aktern den svenska flaggan; eftersom det blåa blivit ljust och det gula mörkt ser den finländsk ut.

På kajen står två karlar i grova arbetskavajer högtidligt uppställda, en i skärmmössa, den andre i keps. Framför sig håller de varsin lastkärra. På kajen ligger höga vedstaplar och ett upplag av sågat virke. Troligen lastar man ved.

I aktern på skutan ser man tre män, eller snarare två män och en pojke. Skepparen själv i mörk mustasch med ena foten på relingen. Den yngre mannen på hans högra sida i trekvartsfigur med ena armbågen lutad mot relingen och andra handen nonchalant i sidan. Skeppsgossen med armarna längs sidorna står och glor. Alla tre möter betraktaren med blicken.

* * *

Här skulle historien ha kunnat sluta - ett hundra år gammalt fotografi, där allt försvunnit in i glömskan. Men min morbror Birger, född 1921, har berättat att skutan hette Esperance. Ett gammalt fartyg redan då, byggt i danska Svendborg 1855. Den ägdes från 1908 av hans farfar - min morfars far - August Wilhelm Andersson, och seglades också av min morfar Albert, född 1886, och hans yngre bröder Gustaf och Nils Augustinus. De vuxna männen på bilden torde vara skepparen själv och antingen morfar eller någon av de andra bröderna. Skeppsgossen i yngre tonåren kan mycket väl vara yngste brodern Martin.

Vid den tid då vårt fotografi togs hade morfar redan hunnit med ett antal år till sjöss från det att han i tidiga tonåren fick sin första hyra som jungman. Sin blivande hustru, som bar det anslående namnet Maria Karolina Axelina Magnidotter, men kallades för Maja, fann han 1912 i Amerika. Hon hade 16 år gammal rest ensam från Sverige och arbetade sedan flera år som jungfru hos en Mrs Larsson i Chicago. De gifte sig i januari 1913 av uppenbara skäl, för min äldste morbror, Torsten, från vars hem fotografiet är räddat, föddes kort därpå ombord på ångaren "United States", mitt på Atlanten (det står faktiskt just så under "födelseort" i hans pass) när Maja var på väg hem till Sverige. Den nyblivne maken, däremot, stannade ytterligare sex år i USA.

Morfar och hans fyra bröder hade många skutor under åren. Morfar själv gick iland ganska tidigt, då han genom giftermålet fått en ansenlig gård att bruka, men fortsatte som redare för familjens fartygsflotta. Övriga bröder förblev skeppare hela livet. Lillebror Martin höll ut längst, och sålde sin galeas "Viking" 1961. Detta fartyg, som en gång i tiden för sin snabbhet allmänt kallades "Flygande Viking" av beundrande skepparkolleger, låg då avtacklat i Borgholms hamn. På slutet behövde hon, liksom många åldriga damer, länspumpas dagligen.

* * *

Så har ett gammalt fotografi väckt minnen och fått nytt liv i sista minuten, innan det slutligen bleknat helt, både bokstavligen och i de levandes minne. "Esperance", "Hoppet", är ännu inte helt borta.

Morfar var äldst i den stora syskonskaran, men överlevde sina bröder med råge och blev 93 år gammal. Jag minns honom väl, hans historier, hans passion för kortspel och hans lustiga engelska. Och på min vardagsrumsvägg hänger en drygt meterlång namnskylt, i flagnat och väderbitet blått med förgyllda bokstäver, från hans eget sista fartyg, "Vindy".

Men det är en annan historia.