Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Tidigare har jag skrivit lite om släktöden på morssidan (Esperance, Rätt båt), nu är det dags för gruvliga stories från andra sidan...


Farfar och hans tid

Farfar hette Gottfrid och var född i Stockholm 1912.

Farfars far var en plåtslagare vid namn Uno. Att vi över huvud taget vet detta är egentligen något av ett under, för Hildur, farfars mor, var till yrket prostituerad. Under sitt blott 38-åriga liv fick hon sex barn som överlevde födseln, varav tre tillskrevs Uno. Beträffande i vart fall ett av de andra syskonen förde hon process gällande faderskapet mot en annan man, men förlorade. Hälften av syskonskaran har alltså "fader okänd" antecknat i kyrkböckerna.

Faktum är ändå att Uno och Hildur var ett par under femton år, men vittnesmålen från socialinspektörer och andra myndighetspersoner är ingen rolig läsning. Förhållandet var stormigt, med alkoholmissbruk och upprepad misshandel och paret levde i djup misär, trots att Uno verkar ha haft arbete större delen av tiden. Ibland flydde Hildur till sin mor, som dock, enligt dokumenten, ”inte var att rekommendera”, hon heller. Hon levde också under de perioder när hon hade spädbarn på asyl för ogifta mödrar i stadens eller Frälsningsarméns regi. Men hon återvände alltid till Uno. Paret bodde under åren på ett drygt tiotal adresser i Gamla Stan, så vitt går att spåra.

Majoriteten av barnen löstes kort tid efter födelsen in av Allmänna barnhuset (mot reverser som aldrig betalades) och placerades i fosterhem, men just farfar ville Hildur uppenbarligen gärna behålla, och han tillbringade därför längre tid med sin mor än de övriga, sammanlagt ett par år. Men till slut blev situationen ohållbar och även han blev utackorderad. Förvånande nog överlevde samtliga barn till mogen ålder, det var inget fel på livskraften.

Farfar hade tur och kom till ett snällt och omtänksamt par i Enskede, som några år senare flyttade till Lycksele. Där blev han kvar resten av sitt liv, fick jobb i skogen, gifte sig och fick tre barn, bl.a. min far.

Hildur hade två syskon. Hennes lillebror omkom när han kastade sig ut från ett fönster på det sjukhus där han vårdades för delirium. För storasyster Hilma gick det dock bättre. Hon arbetade som hembiträde på Östermalm hos Sveriges första kvinnliga gymnastikdirektör, Karolina Hammarstrand, och är begravd i hennes familjegrav på Norra begravningsplatsen.

Hilma fick ofta rycka in och försöka hjälpa sin syster. Bl.a. löste hon vid flera tillfällen ut föremål som Hildur pantsatt men som inte var hennes egna, och återbördade dem till deras rätta ägare. På så vis blev Hildur aldrig dömd för brott.

Ett intressant dokument i socialbyråns arkiv är en anmälan, som utmynnar i att något måste göras så att stackars Hildur inte sätter fler barn till världen i den upprörande misär som hon lever. Anmälaren är en Fru Palme, ingen mindre än Hanna Maria, f. von Born, farmor till en viss statsminister, som hört historien hemma hos sin väninna, Hilmas arbetsgivare. Historiens vingslag.

Både Hildur och Uno drabbades av tuberkulos och avled samma år, 1920. Gravarna finns inte kvar. Min far drog sig till minnes att barnen, när Tant Hilma avled i slutet av 1940-talet, fick ett arv från henne, en liten penningsumma och en uppsättning silverskedar.

Men något mer verkar ändå ha gått i arv, för det finns fler barnhemsbarn i släkten. Fortsättning följer.




Prosa av Fader Magnus VIP
Läst 180 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2019-11-05 16:25



Bookmark and Share


  axveronika
Så intressant. Tänk att detta hände bara drygt 100 år sedan

2019-11-05
  > Nästa text
< Föregående

Fader Magnus
Fader Magnus VIP