Nu reser vi, språklösa
längs tomma landsvägar, dikesrenar
kalhyggen där stockmyrorna bär sina barn
mot trösten under träden
det förflutna multnar i dina öppna händer
faller bort som sandjord, färska vetekorn
blickarna i deras svarta fasettögon
skogsbrynet sluter sig
runt våra ofunna kroppar
vi svarar inte ekot när det ropar