Det är bara du och jag
här på ödets rand
så kom och sitt hos mig ett slag
och håll min hand
medan vi tittar på himlens svavelgula penseldrag.

Kom och gå längs vår ändlösa sandstrand,
jag väntar på att bli knäsvag,
väntar på att bli kysst
nu när det är nästan alldeles tyst.

Det hörs inte ett knyst
från nån fabrik, väg eller affär,
bara porlandet från en smältande glaciär.

Det är vi och öde städer
i en omfamnande växthus-atmosfär,
vi går helt utan kläder

genom vår alldeles egna lustgård.

Vi sjunger med i vindens ackord
när den visslar genom en övergiven Ford,
vi dansar till geiger-mätarnas takter,
vi spelar våra roller i tusentals akter

skrivna som dialog.

Vi är muterade artefakter
i en utdragen epilog,
arvtagare efter stormakter –
vi är spillror efter en flodvåg.

Dagarna är upprepade jakter
mellan varje supermarket-håla,
vi letar konserver och coca-cola
När solen inte bränner
springer vi ut i röken,
vi rånar, rasar, ränner –
med skydd av natten
stjäl vi från spöken

i vår kringszonsöken.

Min högsta önskan är vatten
men det enda regnet som faller
är försurade svaveldroppar.
Vi badar i tungmetaller,
stålsätter ruinerade kroppar
medan döden når oss i intervaller
varvat med förälskelse som knoppar.

För bara kärlek och hat
kan leva i en situation så desperat
Det är bara vi två kvar;
ett ensamt, söndervittrat par.
Våra hus reducerades till grus
tillsammans med vår framtid
och tunnelslutets ljus tar vid

i en värld uppslukad i brand.

Vi står på vår strand
och jag vet inte om jag ska viska eller skrika
nu när vi smulas sönder till sand.
Mina knän ger snart vika
så nu kan jag väl bli kysst?
Jag tar din hand

och sen blir det alldeles tyst.