There’s a difference between being alone and lonely.
Att vara ensam och känna det.
Att vara omgiven av tomhet
och vara omgiven av folk
med tomheten som ett vakuum runt hjärtat.
Hjärtat som vill banka hårt för någon
men som redan bankat bröstkorgen till ett blåmärke,
som redan slagit för var och en
av de oroliga tankarna
som är folkmassan i min hjärna.

Det är inte så mycket detta att vara ensam
som att vara ensam om att vara ensam,
omgiven av ringar på fingrar,
svällande magar,
barnskratt och barngråt
och jag går hem och vattnar mina pelargoner,
på efterkälken,
eller inte ens på banan.

Psykologen har rekommenderat att jag köper ett gosedjur.
Jag har gjort det också.
Ett själlöst objekt att gråta i,
att krama när livet kramar luften ur mig,
att boxa i magen när jag avskyr det för att det inte räcker till.

Det är inte så att jag aldrig försökt,
det är bara så att jag inte vet om jag vill.
Eller om jag ville
men slutade våga –
jag är redan rädd för allt.
Att utsätta någon för mig
att önska att någon kunde rädda mig.
Rädd att drunkna utan någon annan,
rädd att kvävas av någon annan.

Jag trodde att om jag lät tiden gå
skulle huden hårdna,
skulle jag kunna bli en jämlike för någon annan.
Istället fortsätter jag falla sönder under tryck,
som fjärilsvingar vid beröring.
Försöker bygga upp igen,
varje gång det brister,
ett torn av kaplastavar
byggt i mörker
samtidigt som jag inte kan sluta undra
ifall någon annan skulle kunna tända lyset.
Någon annan kanske är lång nog att nå strömbrytaren,
jag når den inte från golvet.

Men kan man önska sig en annan människa,
be om hjälp att lyfta livet
och sen bli irriterad
över allt som irriterar mig
när den irriterande verkligheten
är att jag har papper på att min irritation är överdriven.
Papper på att sådana som mig
ofta slutar ensamma
om de inte drar med sig någon i fallet.
Papper på att mina känslor väller över kanterna
och samtidigt är hämmade,
att jag är en känslomänniska
rädd för känslor,
mina egna och ännu mer andras.

Jag omger mig med rutiner
som sällskap, som min närmsta vän.
Men det är en förrädisk vän,
en svartsjuk vän.
En som hänger över axeln och ställer in planer,
en som gråter när det inte blir som igår,
som i förrgår, som förra året.

Jag vattnar mina pelargoner
och har precis börjat med gullranka.
De gråter aldrig.
Skrattar i och för sig aldrig heller
men någonstans får man väl nöja sig.

Gräver i jord,
försöker gräva inåt
i bröstkorgens håligheter.
Någonstans kanske den finns:
meningen andra hittar i varandra.
Meningen som någon annan
kanske hade hittat i mig till slut.
Något att vattna,
något att se växa,
ett sällskap
till hjärtat.