Det börjar med en frukost som aldrig blir.
Nej, det börjar med en komplimang som aldrig kommer.
Nej det börjar med komplimangen som kommer
när en liten bit av mig försvinner.

Kilo efter kilo rinner
bort,
kalorier brinner
bort.
Det känns som att jag vinner
men aldrig spinner
vidare fortare än någon hinner
fatta.
Jag önskar alla mina lemmar platta,
försöker tvinga mig tvådimensionell,
för såg jag ut som en modell skulle jag väl
kanske kunna skratta
igen.
Min besatta
schism med min metabolism
måste väl kratta
upp vägen till lättnad,
leda till psykisk mättnad
trots att kropp och gom är ekande tom,
trots att jag vet att min dom
är hunger i all överskådlig framtid?
Att min strid för inre frid
är bakvänd
som att andas koldioxid.

Det är som att jaga en ökänd legend,
en trend
som ingen kan uppnå
utan att bli bränd.
Jag går på och går på
för att bli objekt för min egen åtrå
och det är som att flå
mig själv inifrån och ut.
Samtidigt försöker jag varje minut
ta bättre beslut
och göra idealet mindre absolut
för

det stör mig att vara så på djupet påverkad av en ytlig sjukdom.

Jag har blivit förförd
av förstörelse,
min inre uppgörelse
med samhällets normer
har lett till att min främsta förströelse
är att minimera kroppens former.

Allting är så skälvande skört,
mitt förtvinade skelett är inget jämfört
med tråden jag försöker balansera,
all input jag måste jonglera.
Jag är en cirkusartist som mist
förmågan att värdera
ett liv utan blodbrist
samtidigt som jag vill agera
feminist och kroppspositivist,
det är en tvist
där jag är dömd att hamna sist.

Det blir inte rätt
hur jag än gör.
Vill bli liten och nätt
trots att inget gehör
bör ges för skeva skönhetsideal
där strävan att bli smal
också gör dig hungrigt dum,
fast i ett ljudisolerat rum
med en egna viljan stum,
ryggen krum under vikten av att inte väga.

Detta är att avsäga
sig rätten att äga
sin egen kropp.
Det är ett långsamt men oundvikligt förlopp
där jag önskar jag sagt stopp
första gången jag ville passa i en size zero-topp.
För hur ska jag vända processen?
Klarar jag pressen
att hitta nya intressen?
Jag är ledsen
men idag
känns det som ett omöjligt uppdrag -
jag är för svag.

Jag är en snöboll
i ett sluttande plan -
nu när jag är van
går allt bara åt ett håll.
Det finns ingen kontroll
över kontrollen,
hur ska jag komma ut bibehållen
kan jag få börja om från noll?

Eller är jag dömd att starta
fem steg tillbaka,
aldrig mer få smaka
på livet som det en gång var?
Sen, när sjukdomen tar
det sista och bara drar.
Jag blir ensam
när inte ens den finns kvar.