Jag omringas av så fina människor. Jag gillar dem innerligt. Bryr mig om dem. En bra plats är en plats där alla går in med inställningen att mena väl, vara positiv, lättsam och ha nära till skratt. Att kemin med så många olika typer av människor kan fungera är häftigt. Som en långvarig kärleksrelation. Hur fan får vissa det att fungera? Det fungerar bara. Det går inte att sätta fingret på. Så har jag det på bygget. Så har jag aldrig haft det med en kärlekspartner. Förmodligen på grund av det moderna samhället. Mitt oberoende, mina valmöjligheter. Vet inte när det skiter sig, om det är när jag ligger med folk. Det är nog då det skiter sig. Då är all spänning över. Fallos är blottad och jag vet vad jag inte går miste om.

Vill så innerligt uppleva samma sak med en kärlekspartner. När jag ser andra som har det så blir jag avundsjuk men samtidigt vid gott mod för jag tänker att det är möjligt och deras trivsel med varandra smittar av sig på mig, deras positivism och lättsamhet.

Jag har det riktigt bra i mitt liv. Önskar mig inget mer. Tänker att en kärlekspartner hade varit trevligt men jag har ingen sådan så jag vill inte lägga energi på avsaknaden av det. Ni vet hur jag tjatat om att jag vill träffa folk som ser mig för den jag är, den jag verkligen är, jag träffar dem nu, dagligen, och de gillar mig. 99 procent gillar mig. De fascineras och intresseras av mig och de tycker att jag är rolig och uppskattar mig. Jag får komplimanger för min personlighet. Äntligen upplever jag det jag så länge känt att jag förtjänar att uppleva. Uppskattning, utlopp för all min kärlek och min säregna personlighet som så många gillar.

Förstår ni? Ni kan vara glada nu. Glada för min skull och ni kan säga ”vad var det vi sa? Du hittade rätt till slut”.