Jag skrattar åt det absurda i att vara vuxen. Haha. Som ung minns jag hur rutorna var nervevda, musiken på högsta volym och sångtonerna skämdes inte för sig när jag cruisade genom luftmotståndet på lantstället. Jag blev känd på grund av det. Folk lyste upp när jag körde förbi. "Nu kommer den sjungande tjejen!" tjoade de till varandra och det var i det närmaste en hejjarkör när jag körde förbi. Tänk att ha den i dont care-stilen. Sjunger falskt och högt och älskar livet.

Nu kör jag en annan bil. Sjunger inte alls. Lyssnar på samhällsdokumentär om förfallet. Rutorna uppvevade. Kostymen på. Bittra minen är normaltillståndet. Fan vad sjukt. Valde jag detta? Svaret är delvis ja. Vidareutbildning är lite av ett förfall.

Att inse att jag kommer vara sån här resten av livet. Begrundande. Avvaktande. Ej skrattande. Depressiv. Maka. Förstår verkligen folk med tankar på att avsluta allt, men jag är för förväntansfull. Vad blir samhällets nästa förfall och var kan jag streama dokumentären?

***dör***