... någonting jag tvingats lära mig
under såväl goda som mindre goda år ...

Vänskapen i sig 
har genom åren visat mig
att den bjuder på 
en minst sagt riklig variation
där vänner jag trott att jag känner
inte alltid hållit hela vägen ut
beroende på rådande art av situation ...

Vänskap synes mig
till sin verkliga definition
visa sig ha fler än en nivå ...

Där det visar sig
vid vägens absoluta slut
att den du ej trodde var din vän
är den enda som vid din sida står
när alla andra ifrån dig går
och ingen annan återstår ...

Likväl det ej förminskar
värdet av 
alla de andra vänner
som kanske inte alltid
vid din sida stannat kvar ...

... men som förgyllt din tid
och delat såväl sorg som glädje
liksom så även
en och annan strid
från och till 
och ofta när du allra minst
det förväntat dig över tiden
om än kanske de ej håller måttet
inför den slutliga och avgörande striden ...

Nej, vänskapen må 
så vara
lite väl svår stundom att förstå ...

Men när jag betänker den 
som så
att den varierar 
i uthållighet och styrka
utan att förlora
i egentligt verkligt värde ändå ...

... just för att den 
kan och så förmår att 
över tiden visa sig bestå
om än den skiljer sig
per sin faktiska definition
beroende på sin aktuella nivå ...

Vänskapen är som människan själv
allt annat än fri från fel
men kanske är det gott nog 
och att det är menat att vara så ...

Min vänskap
är dock sådan
att jag om jag kan
och min hälsa så tillåter
och inte stoppar mig ...

... väljer att stanna 
vid mina vänners sida
även när alla andra går
och ingen annan återstår ...

Tror inom mig
att det kanske just därför
kommer att finnas 
en sådan vän även för mig
när jag inför den sista striden
en dag oväntat och oförberedd 
där ensam  står ...