Mörka hörn i din själ.II.
Ett horn av mörkret_en del av ljuset.k.10

Byron tjoade, "Hur kan det bliiiiiii....nej se du
bara vad som finns kvar i mina händer!"
"Varför inte?!",kastade Gallien ur sig med ilska,
viskade emellertid till sig själv,"Oh du lilla
mungo,KAN VARA FORTFARANDE FÖRVÅNAD!"

Och det berörde henne så att hon inte kunde motstå
att giftigt utspy,"Du är som ett flöte!"

"duuuUuuu.....till MIIIIIGGGG?!",gastade illvilligt
hans vördnadsfulla uppblåsthet och han stammade i
sökandet efter det dräpande ordet.
Fann inte det, spottade bara spydigt
"En sådan SKIT!... JAG kan säga detsamma om dig!"

En grimas,som en citron,gled över hela hennes ansikte
och fastnade sedan i hennes torra handflator.Hon strök
med dem över pannan och tryckte sedan på ögongloberna.
Sedan tog hon bort händerna och ögonlockar blottade
ögonhålor.Som att dra bort överkastet från hemlig
kärleks säng,ögonvitor pulvriserade hennes pupiller
med albugo.

Som om ingenting hade hänt,vände Byron till henne,
"Ser ut som...påskyndat ..."
Sväljande den bittra eftersmaken av den verbala orren,
noterade hon för sig själv,
"Uppgörelsen är en slant!".Sedan svarade hon högljutt,
"Det är fel tidpunkt att dra bort förklädnaden."

"Vad föreslår du?",frågade han.
"DEN SOM FÅNGAR,BRUKAR VÄNTA!",svarade Gallien
kortfattat.

Byrons tankar spred sig,som en spindel i bakhåll,
kastande klibbig spindelväv i luften.Hans ögonslitsar
likt en embrasur började snoka igenom en ogenomtränglig
trängsel.

Plötsligt klämde Gallien på Byrons axel.
"Jag är på alerten...",svarade han på det.
"Du kikar åt fel håll!",hyssjede hon och utanandades
med hetta,"Ögon vänder ögonen!"

Och höjde upp sin blick .

f.f st...tbc ...