När jag jobbade på en förskola för några år sedan var det ett barn där som stack ut jämfört med alla de andra barnen. Han var rätt så hyperaktiv och var mer sen med en del saker än alla andra barn, exempelvis sen med att tala eller klä sig själv. Men det svåraste var just att han inte kunde sitta still. Inte en enda minut. Varje gång jag nämnde det för mina dåvarande kollegor sade de: Nej, det är inget vi har märkt. Han mår bara bra. Jag insåg snabbt att mina dåvarande kollegor blånekade det hela. Vilket gjorde det en aning svårare för mig. Jag menar att den tanken som flög i mig då var: Vad ska jag ta mig till? Vad ska jag göra? Jag kan ju inte bara strunta i det. Eller jo, det kan jag. Men jag ville inte det.  Jag bestämde mig snabbt för att ge honom lite extra uppmärksamhet. Var medveten om att det skulle ta enorm kraft för mig men det är ju mitt jobb. Då gäller det att göra det utförligt och korrekt. Missförstå mig inte här, jag hjälpte alla barn och gav dem alla det dem behövde så mycket som jag kunde, men jag höll ett extra öga på den lilla pojken.

Det var inte många barn som ville umgås med honom, han satt oftast för sig själv och lekte. Han var rätt bråkig och var väldigt högljudd vilket de andra barnen inte gillade. Exempelvis när de var ute var jag så klart med alla barn och lekte med alla men kanske lite mer med den här pojken, inte för att han var bråkig och behövde mer tillsyn än andra barn utan tvärtom så han inte lekte ensam. På måltiderna åt han knappt då all mat oftast hamnade runt bordet eller på golvet. Kollegorna blev arga, visst, andra barn spillde också, men inte lika mycket. Det var stora skillnader, man märkte dem ganska snabbt och jag är helt säker på att mina dåvarande kollegor också märkte dem. Jag frågade dem då om det var okej om jag satt vid bordet där han satt. Det var en vuxen vid varje bord och jag fick ansvaret för hans bord. Medan jag hade koll på fyra barn till runt matbordet matade jag honom. Han ville inte öppna munnen först men jag kom på ett snabbt trick som gjorde att det blev roligare för honom att äta. Och han ville bara ha mer och mer. Han åt vid varje måltid. Detta påpekar jag inte för att ni ska tycka åh, vad bra hon är som gjorde si och så. Hon är en hjälte eller något liknande. Utan jag påpekar detta då jag ser att det är ett problem. Kollegorna tar varken mig eller situationen med den här pojken seriöst. Hur ska han då få hjälp? Att känna att man inte passar in eller kan leka med andra för att de inte vill i sådan tidig ålder är inte bra då det kan påverka hans utveckling på ett negativt sätt. Man hade behövt prata med hans föräldrar också. Att de är medvetna om hur det går för honom på förskolan då barnen tillbringar en stor del av sin tid där.

Jag började fundera på hur jag skulle nå chefen men samtidigt var jag lite osäker på att prata med chefen då kollegorna kanske uppfattar det fel. Chefen var mycket sällan på själva förskolan och ingen av kollegorna såg problemet, de förnekade det istället. Varför jag ens började tänka på att prata med chefen var för att i samband med det började jag tänka på hur det kommer att vara för den pojken längre fram i tiden och vad som kommer att hända med honom när jag slutar där. Han kommer varken att få så mycket uppmärksamhet som han behöver eller hjälp med det han behöver. Han får ingen chans att utvecklas. Alla barn ska ju ha lika rättigheter men för vissa barn kanske man behöver anpassa vissa delar i förskolan och det ska de ha rätt till. Som sagt jag började att fundera på hur jag skulle hjälpa honom mer än vad jag gjort. Men insåg snabbt att jag inte kunde det - jag kunde bara göra skillnad på plats, runt omkring mig på förskolan. Inte helt men till en viss del. Jag bestämde mig snabbt för att försöka prata med kollegorna igen, men den här gången med en av dem bara, en av dem som jag hade mer förtroende för. Hen sade att hen skulle tänka mer på det och ta saken vidare.

Veckorna gick men tyvärr såg jag ingen förändring. Allt var som vanligt för denna lilla pojk. Jag kunde inte göra mer än att försöka att få honom in i gruppen. När jag leker med de andra att jag får in honom också att leka med oss. Det funkade bra så länge jag var där. Men sedan när de skulle fortsätta leka utan mig - då jag skulle ta ett varv runt gården för att se att läget var okej med andra barnen - gick det inte så bra. När jag kom tillbaka såg jag att han satt i sandlådan och åt sand. Jag reagerade såklart och försökte förklara för honom att det inte är bra att äta sand. Vi höll på att bygga ett slott med hinkar och spadar och han kom snabbt in i det. Jag visade honom hur han skulle göra och att man inte kan slå för hårt med spaden för då går slottet i sönder - eftersom han brukade slå hårt. Vi hade kul. Tror aldrig jag sett honom med ett sådant stort leende som han hade då. Det värmde inom mig att se honom skratta och bygga. Han ville gärna köra små leksaksbilar runt slottet och det gjorde vi. Lite andra barn sprang fram och frågade vad vi gjorde när de fick syn på det stora slottet vi byggt och ville också vara med. Varför inte? Det var det jag ville i från början. Att han leker med andra och andra med honom.  Där satt vi - från två personer i början till flera personer senare runt slottet - byggde och lekte.

Sedan var det dags att äta mellanmål. Jag och en kollega skulle hämta vagnen inne i köket med mat, då brukar vi göra så att ett barn får komma med och hämta vagnen. Kollegan skulle precis välja vem som skulle gå med då sade jag till henne men han pojken (Skriver inte ut namn här) han har inte varit med oss att hämta vagnen en enda gång. Hon förstod snabbt vart jag ville komma och hon vände sig om och frågade pojken och han blev glad och sprang till oss. Han tog tag i min hand och vi började gå. På vägen till köket verkade kollegan lite osäker och spänd, som om hon ville säga något till mig men hon visste inte hur hon skulle förmedla det. Till slut sade hon: ”bra att du sade till pojken ute att han inte får äta sand”. Jag blev en aning förvånad. Jag trodde hon skulle säga något i stil med bra att pojken och de andra barnen lekte med varandra. Jag svarade henne att jag var glad över att se barnen och pojken samarbeta och leka med varandra. För jag vet att hon såg det som hände eftersom jag såg henne stå en bit bort och kolla. Men tydligen var inte den biten viktig för henne.

Jag trodde att dagen efter det skulle pojken få lättare att leka med andra. Men jag trodde tyvärr fel. Det var samma sak som innan. Jag hade kommit tillbaka på ruta ett. Vilket plågade mig då jag tänkte mycket både på jobbet och utanför jobbet på hur jag skulle få honom att komma in i gruppen. Jag tror inte att barnen medvetet stötte ut honom. Att barnen vid den tidiga åldern är elaka medvetet. De vet ju inte att den andre kan bli sårad av vissa saker som man gör mot den. Så länge jag inte startade upp en lek eller något liknande ville ingen leka med honom, bara just då när jag var med. Sedan efter det när man exempelvis skulle påbörja ett annat moment eller nästa dag var redan allting glömt igen. Tillbaka till ruta ett igen. Att inte få ihop det och att se honom ensam tog jag rätt hårt. Det var inte så att jag inte förstod varför de inte ville leka med honom. För det hade jag koll på. Han kunde ibland förstöra för de andra eller börja slåss och därmed tog andra barn avstånd från honom. Hur ska jag få ihop pusselbitarna? Hur? Det ordet bara ekade i mitt huvud från dag till dag. Jag provade olika aktiviteter, där de fick samarbeta och bygga upp tillsammans. Men det funkade bara i stunden. Till sist kom den dagen jag slutade. Sade hejdå till alla och kramade om dem. Men jag gick därifrån med en klump i magen, en stark känsla av att ha misslyckats och en tanke: Hur ska det gå för honom?

Copyright by: Arnela Arre Kurbegovic 

(2019 - 04 - 26)