I den täta frodiga gräsmattan stack det upp två maskrosor. De hade undgått de vassa saxarna från en hårt och energisk gräsklippare. Som två fagra stolpar på en fräsig åker, viskade de i kapp med vinden. Inte många frön fanns kvar att så. Hur många gånger gräsklipparn än jagade och återkom till ytan, så stack dessa två fortfarande lika frimodigt upp. De syntes vara okuvliga, rent av självständigt bestämda att fortsätta existera i sin prakt och stolthet att överleva. Vad jag vet så tittar de två rebellerna fortfarande ut över en naggande fin gräsmatta. Solen är deras vittne som bjuder sig glatt till deras prakt, och nog är de fina att beskåda i sitt envetna trots att fortsätta växa till och självständigt existera.