Om du hade rätat upp din krumma rygg

om du hade gått tillbaka till ditt
barndomsland och fångat upp den som len sand

lagt den tryggt i din ficka

om du hade förlåtit allt

om du hade ställt stridsyxan längst in
i garderoben

om du hade klätt av dig din skam
hängt den på en fin galge att
bara se på ibland

om du hade försonats med allt

om du inte hade längtat alls
bara kysst livets allt

trädets gren dansar i vinden
här har det stått i många år
så många liv som
passerats dess väg

lena unga ben som blev gamla
och trötta

en ungdomlig kärlek som blev som
ett skrynkligt äpple
ett äpple hon bar med sig
i evig tid

Du är en gäst i allt

Allt du äger kommer
en dag att tillhöra
en annan

Kvällens rosa gryning
kramar dagens förväntningar
allt stillas
bakom häggen är himlen
alldeles rosa
där du stod på ängen med näsan
mot trädet varje dag
står du nu igen

cirkeln slöts
du har kanske
kommit hem