Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Hittade ett gammalt foto vid en städning i skåp och lådor


Gammal kärlek...

Hej!! Vadå hej? Detta är ju en monolog! Ja, tyvärr är det ju så, men man kan låtsas att du är ett genomsnitt av de goda kontakter jag fått via nätet. Kanske inte så mycket de kontakter man fått IRL. Där håller man liksom en annan fasad, även om man anförtrott dem saker där hjälpen - som det kanske handlade om - varit mer konkret. Här är vi ju bara mer eller mindre anonyma knapptryckare, om än med samma goda hjärta.

Tittade just på ett TV-program där fem före detta sommarpratare träffades, tog en båttur medan de försiktigt försökte läsa av varandra. Pratade ganska allmänt om vad som komma skulle. Så gick de iland. Relationen tog ett kliv. Axlarna sänktes under en kort promenad till ett utomordentligt vackert dukat bord. Upplägget var att bjuda på sig själv, ungefär som dessa sommarprogram i regel såg ut. Under lunchen som låg i korten berättade man följdriktigt om sina liv och sin syn på relationer. Och samtalade om hur man upplevde - huvudsakligen känslomässigt - sin livsresa i dessa intressanta avseenden. Två kvinnor, tre män. Man såg hur de under denna förlängda lunch kom närmare varandra. Blev vänner, hastigt och lustigt. Troligen - tyckte jag såg det i deras ögon - tänkte de lite på hur det skulle vara att gosa med varandra i enrum. Kanske gå längre än så. Jodå, det pratades känslor, men inte alls om detta, under ytan liggande, och mycket mänskliga. 

Jag själv då? Skulle jag vilja vara med dem? I så fall: Vad skulle jag ha pratat om? Berättat? Diskuterat? Fått de andras synpunkter på? Vad skulle jag ha frågat om. Tyckt till om. Tagit till mig.

Själva slutklämmen i detta program var att dessa kändisar gärna hade sett en fortsättning med varandra. Pratat mera. Utbytt erfarenheter. Tagit med varandra - berättat om - på utdragna problematiska svårigheter eller enastående äventyr och upplevelser med idel goda vibbar.

Kanske också tröttnat på varandra.

Skulle jag ha tröttnat på henne? Medan jag tittade på TV-programmet hamnade i egna funderingar på en flickvän jag hade under ett par år. Det tog slut samma vecka som vi införde högertrafik, det vill säga 1967. Hon var min allra första innerliga kärleksupplevelse i min ungdom. På riktigt. Så underbart det var när vi låg med varandra! Båda var vi debutanter i sexlivet. Kan livet verkligen vara så fantastiskt? Vilket lyft! Men... Många andra så kallade kärlekspar uppvisade inte den lycka som genomsyrade oss. Krackelerar det så småningom? Hur kan man bibehålla detta? Vi bestämde ganska snabbt att vi skulle gifta oss. Om jag bara blev klar med mina studier någon gång. Det dröjde. Hon skulle bli klar med sina, när det var dags för examen. Där rådde ingen tvekan. Det fanns ett datum. Hennes mamma och syskon blev alltmer skeptisk mot mig. Faktiskt jag själv också. Skeptisk mot mig själv alltså. Varför kunde jag inte ta mig samman och plugga? Vi insåg båda livets realiteter. Hon ville gå vidare i livet, bilda familj. Jag kunde inte bli familjeförsörjare, så vi gjorde slut. Skulle se oss om. Kanske blev det extra fint när vi råkades igen på ett av de många dansställena i Stockholm, där par etablerades. En så härlig kram det blev. Kärleken var alls inte slut. Vi återförenades, blev kanske ännu kärare än tidigare. Återupptog de underbara kärleksstunderna en period, tills det framkommit att hon i mellantiden hittat en annan man som nog passade bättre in. Något äldre än mig, men med studietiden avklarad i tingens ordning. Hon gjorde slut igen. Jag försökte ge henne presenter med mina begränsade ekonomiska resurser. En till bordslampa omgjord Whiskyflaska var det sista försöket. Den kritiserades av hennes nya vän för bristfällig elektrifiering. Han var elektroingenjör. Jag försvarade mig med att mitt enda verktyg var en pennkniv.

Slut. Ledsen. Självkritisk. Så fick jag veta att hon skulle ha en av de allra sista utbildningsmomenten någon vecka, på ett sjukhus på Gotland. Det fick bära eller brista. Det kunde bli mycket pinsamt, men jag måste få träffa henne igen. Bara säga ett ordentligt hej då. Hon skulle kanske avvisa mig mera resolut denna gång. Efterhängsna män är inte särdeles attraktiva och hon hade en annan relation att vårda. Jag tog min Vespa, åkte till Nynäshamn, och några timmar senare träffade jag henne på en rast. Vilken kram jag fick! Ja, inte allra först. Alla tjejer kände ju till varandras kärleksliv men i stället för att titta när färjan skulle gå till Nynäshamn, fick jag en underbar natt. Och en till. En hel vecka. Sedan var kursen slut. Båda skulle vi tillbaka till Stockholm och någon mera plats för mig, i hennes liv fanns det inte. Jag hade också förnummit under denna kärleksvecka på Gotland, att sex varje dag inte är något man vill ha i all evighet, och blev lite betänksam. Jag ville inte förlora passionen. Jag älskade henne ju av hela mitt hjärta.

På något sätt fick jag veta det, kanske via våra gemensamma vänner, att hon hade gift sig. Behövde svälja förtreten och försöka glömma. Vi utbytte några prylar vi hade hos varandra, några veckor senare, men någon ytterligare puss eller kram kan jag inte minnas.

Så gick åren. Vi bildade familj , var och en på sin kant. När hennes mamma fyllde 80 år, råkade jag se det i tidningen. Jag funderade länge, men bestämde mig med stor tvekan för att ringa och gratulera. Det var 1986. Hon blev jätteglad. Något vettigt intryck hade jag tydligen gjort ändå! Vi pratade i 20 minuter och hon uppriktigt gladde sig över att jag till sist blev klar med mina studier och hade ett gott familjeliv i sedvanlig ordning. Jag kände mig smått lycklig över att ha blivit så väl bemött i telefonen. Även så, av vetskapen att allt hade gått bra för Birgitta, som min före detta flickvän hette. Hon hade fått två döttrar och allt såg så bra ut i familjen. Det kändes lite i hjärtrötterna. Var det spirande känslor som gjorde sig påminda, eller var det bara min nyfikenhet? Jag slog ifrån mig. Allt detta hörde till det förgångna.

Såg gick åren. Ett decennium betades av på det nya milleniet. Ens egna barn stod på egna ben. Utflugna.

Ensam om dagarna med hustrun. Pensionerad. Ordningen hemma kunde sakta bättras på, när man visste att där saker lagts, där ligger de kvar. I det röjande som, till och från, inträffade dök det upp ett fotografi av Birgitta. Ett gammalt svartvitt och med Visby ringmur i bakgrunden. Med huvudet på sned och med sina rara ögon riktade mot fotografen, det vill säga mig. Vill hon ha det? Var bor hon? Då får jag kanske höra hennes röst igen! Det blev plötsligt väldigt angeläget. Jo, jag mindes hennes nya efternamn om hon fortfarande var gift med samma man. Man vet ju inte så noga. Men  hon hade ju en syster som inte var inriktad på äktenskap! Hon borde veta, och kunna hittas på nätet. Ringde henne, och sa som det var. Nästan. Jodå, trevlig som förr fick jag alla uppgifter jag behövde. Ingen tvekan. Jag minns att jag blev lite undrande. Lämnar man ut kontaktuppgifter till en före detta pojkvän på detta sätt? Under dessa omständigheter. 

Jag satte mig att författa ett vänligt men mycket formellt brev. Ville inte tränga mig på. Stoppade ner fotot i kuvertet, lade på lådan. Åtog mig att ordna en större kopia. Det var ganska illa medfaret, men rimligen hade jag negativet någonstans i mina gömmor. Är det ok att göra så här?

 




Prosa av erkki VIP
Läst 188 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2019-05-09 12:12



Bookmark and Share


  "Silver" VIP
Viktiga livsfrågor. Kommer att tänka på parallella universum. Vad hade hänt om det blivit en fortsättning med Birgitta? Samtidigt har berättarjaget en hustru, och Birgitta har också någon i sitt liv. Egentligen kan man nog älska flera personer på ett romantiskt sätt, men det kan nog vara komplicerat att få det att fungera. Blir glad när jag läser om att berättarjaget blir trevligt bemött och att de kan dela gamla minnen tillsammans.
2019-11-17

    ej medlem längre
Spännande skrivit. Man kunde inte sluta läsa. Hur kommer det att sluta? Viktiga frågor du ställer. När skall man släppa taget och gå vidare? Hur skall man hantera sin drömmar och laddade minnen?
2019-05-09

  ULJO VIP
Fint berättat kring minnena av ett foto
2019-05-09
  > Nästa text
< Föregående

erkki
erkki VIP